Lisa Öhman

Idag fick jag gå hem från jobbet vid lunchtid. Jag vet inte vad det var som pågick i min kropp men jag var så yr och illamående att jag knappt visste vad som var upp och ner. Jag trodde att det skulle gå över eftersom att jag inte hade känt mig dålig eller något men när jag till slut inte kunde fokusera på vad det stod på dataskärmen insåg jag att det var dags att bege sig hemåt. Cykelturen hem var heller inget höjdare, ska jag få be att tala om!

Jag åkte hem för att lägga mig och vila och dessutom hade Josefines bok ramlat ner i brevlådan. Perfekt! Jag har nu sträckläst den och precis som jag förutspått grät jag mer eller mindre från första till sista blad. Jag grät för att jag var stolt över Josefine, jag grät för att jag inte förstår hur så hemska saker kan drappa en så fin människa och jag grät för att det påminde så mycket om mina egna tankar när mormor insjuknade och dog i samma grymma sjukdom. Jag skulle aldrig önska min värsta fiende cancer, och det menar jag verkligen! Jag kan inte i min vildaste fantasi komma på något grymmare än när någon man älskade sakta tynar bort i oerhörda smärtor. Nej, fy.. nu vill jag inte tänka mer på det där.

Nu snurrar det i skallen igen. Jag ska återgå till soffan och hoppas att detta försvinner, jag hade nämligen inga planer på att vara hemma från jobbet imorgon. Kan det vara något så simpelt som järnbrist eller något? Jag har inte den blekaste!